livetenligtmig.webblogg.se - Det skrämmer mig

Det skrämmer mig att så jävla mycket att må som jag gör nu. Jag är som glad hela tiden fast samtidigt får jag bita ihop hela tiden för att inte tårarna ska börja rinna.

Allt känns liksom rörigt och jag känner mig så jävla ensam fast jag är omgiven av människor, människor som bryr sig.

Kanske är de därför jag ser till att jobba hela tiden, varje dag, så mycket som möjligt. För att inte hinna tänka, inte hinna känna och fundera. Finns de inget utrymme för känslorna så finns dom ju inte.

Det känns som om halva min kropp vill spricka av glädje och studsa runt på rosa små moln samtidigt som den andra halvan vill krypa ner i ett mörkt, mörkt hål och skrika till varenda del i kroppen går sönder. Den glada halvan är glad, nöjd och tillfreds med livet. Det går bra nu helt enkelt. Jobbet, livet och allt som hör till. Det rullar på i behaglig takt.

Den andra halvan är tom, så tom det bara går att bli. Det känns som hjärtat slår på halvfart och ingenting är som det borde. Det finns ingenting och jag vill bara ha sönder allt med mig själv. Varenda litet ben i kroppen, klösa ut dom där jävla ögongen som ständigt vill grina och låta själen få lida lite till.

Det känns som det här året är året då jag slutade leva en liten stund. Året då ingenting gick rätt. Jag vill bara vrida tillbaka tiden och njuta igen men det går inte. Kan inte. Blickar framåt men känner ingenting. Orkar inte. Men jag är glad, genuint glad, någonstans ändå. Så glad men samtidigt så jävla ledsen. Så mycket som händer och så rädd att hamna där igen, där allting gjorde ont. Jävla hjärna, jävla hjärta. Jävla häst, jävla pojkvän, jävla vänner. Jävla allting.